Minnen under livets gång…🙂💖

Inget återkallar väll minnen så bra som just fotografier. Känns kul och Nostalgiskt att kolla på gamla bilder från förr, idag.

Kommer ihåg när jag jobbade inom vården hur gärna äldre ville visa sina fotografier och berätta om sitt liv.

Detta tyckte jag var en riktigt intressant och kul del av praktiken och sommarjobben jag fick prova på inom vården.

Win -win 🌞💖💖💖

Alltid lika kul och intressant att återuppleva egna och andras livsupplevelser genom fotografier, tycker jag.

Har haft vissa perioder under mitt livs gång då jag inte ens klarat av att se bilder ur vissa tider av livet, som har hört ihop med egna dåliga starka minnen.

Likt de med Post traumatiskt stresssyndrom.

Men jag har kämpat på och idag uppskattar jag fotografier och minnen mer och mer. Jag kommer tillbaka som person mer och mer och vågar även göra det, min vardag känns idag trygg och jätte bra. 🌞❤

Har också märkt att min oroliga självkritiska sida liksom mattats av ju äldre jag blivit.

Jag vill uppleva mer av livet och den starkt självkritisk sidan får då inte lika stor plats då, det känns bra. Livets gång har gett mig många verktyg att handskas med oro och självkritik på olika sätt.

Så tacksam över våran fina relation , William ❤❤❤❤❤

Och dessutom jättebra att du också har ett enormt driv och vill framåt i livet. Älskar också våra utflykter i din bil, känns jätte bra att ha dig i min vardag.

❤❤❤

Minns att jag spydde upp frukost varje morgon ca 2 månader innan jag hamnade på BUP.Efter att jag varit/ känt mig utfryst minst ett år I 6:an och gick själv på alla raster.

Fick mycket minnesproblem och ville bara isolera mig tillslut och tom försvinna. Tur att jag fick komma till BUP efter påtryckning från en psykolog som mamma tog mig till i Mariestad och efter långa telefonsamtal från min mamma efter att jag bara satt på golvet och grät. Ville inget heller, mer än att försvinna.

Kuratorn gick efter flera besök med på att jag skulle få byta klass men då hade det redan gått för lång tid och jag mådde jätte dåligt och kände mig totalt nedbruten och uppgiven.

/Malin

Author: malinitoreboda

Är en 30 årig kvinna som lever med olika psykiatriska diagnoser. Såsom bipoläritet, ångest, social fobi och tvångssyndrom. Trots mina " hinder" strävar jag efter en så optimistisk syn på tillvaron som möjligt , då jag förstås upplever motsatsen som än mer " bromsande. Välkommen!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.