Hur jag mår…och en dyster sanning om vårdens resurser

Jag mår bra samtidigt som jag mår dåligt och är orolig. Jag är orolig från det minsta till det större men jag har ingen lust att berätta det för någon eftersom det för det första får mig att må sämre när det känns som ingen förstår eller kan hjälpa mig. Det jag kallar litet är oron över sjukdomen och saken blir inte bättre av att min förra läkare inte kallade mig självmant under ett år, känner mig som ett hopplöst fall emellanåt. Vet att man inte kan bli frisk från min sjukdom men medicinerna bör väll kollas lite då och då. Om man mår så dåligt att man måste åka in till sjukhuset kan man vara beredd på att få åka hem igen om man inte har skurit sig riktigt illa läkaren sade tom vart, då får man vara kvar och få hjälp vilket jag uppfattade som kom inte hit och be om vår hjälp innan det är på gränsen till för sent. Saken är den att när jag har mått jätte dåligt vänder jag mig alltid till öppenvården först numera men de hänvisar till akuten som i sin tur hänvisar till öppenvården eller så blir man hemskickad. Man blir alltså i praktiken bollad med som en boll i en mycket jobbig situation. Så detta har väll fungerat sådär måste jag säga. Nu gäller detta någonstans i Västra Götaland kan ju vara skillnader i landet./Malin



Kategorier:Uncategorized

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: