Den osynliga flickan…

Idag var jag hos psykologen. Tänkte dela med mig av vad vi pratade om eftersom ämnet kan beröra många, vi pratade om mobbning under skoltiden. I början av årskurs 7 började jag bli utfryst, först från stora delar av klassen sedan även från de två nära vänner jag hade varit kompis med ända sedan dagis. Plötsligt fanns det ingen att vända sig till och förnedringen blev vardagsmat. Mina skor hamnade i papperskorgen och mina forna kompisar började gå i förväg till lektionerna och prata om saker som ”inte längre angick mig”. I simhallen skulle vi ha stafettsim och det gick så långt att för att slippa höra de andra säga att jag skulle gå och ställa mig på en obetydlig plats för lagets räkning så sa jag att ”jag går och ställer mig här då” och så gick jag och ställde mig på den minst viktiga platsen ”BRA” fick jag till svar. Så jag började alltså göra mig osynlig, ville inte finnas mer. Kände mig bara i vägen iallafall. Det som hände sedan var att jag fortsatte gå till skolan tills jag var så nedbruten så jag bröt ihop jag drog en filt över hela mig och ville inte vara med längre. Då fick jag komma till BUP där fick jag blandannat läkemedel och annat stöd. Detta var första gången jag blev sjuk. Min psykolog berättade också att vi människor har ett starkt behov av att tillhöra en grupp eller känna att man får vara med och blir man utstött så hanterar man ofta det med lite olika försvarsmekanismer som inte alltid är bra för en själv tex. att ta på sig att hålla med om vad mobbarna säger. Min psykolog frågade om jag hade läst ett kapitel i Mumindalen som handlade om en flicka som var osynlig i konturerna, men när hon kom till muminmamman och blev behandlad som en vanlig flicka fick hon plötsligt konturer och form igen, hon blev synlig. Tror jag har sett den delen på tv när jag var yngre. /Malin



Categories: Uncategorized

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: